MIDLOTHIANS HJÄRTA
måste i alla fall ha ett poståkdon för att fara vidare, och vi skola avlämna er, där ni finner tjänligast.
Den fattige mannen — ty att han var fattig bevisade både hans klädsel och hans försagdhet — gjorde det slags tacksägelsebugning, varmed en skotte säger ”det är alltför mycken heder för en sådan som jag”, och följde ödmjukt sina muntra beskyddare, i det alla tre, medan de gingo framåt, bestänkte den dammiga vägen med vätan från sina genomdränkta kläder och företedde den sällsamma och något löjliga anblicken av tre personer, som nu, då sommarsolen nått sin höjdpunkt, i stället för att pinas av den överallt omkring dem rådande hettan och torkan, besvärades av en ytterlig fuktighet. Det löjliga häri undgick ej heller de unga herrarna själva, och de hade redan, innan de ännu hunnit långt på sin vandring, yttrat, vad som kunde gälla för två drägliga kvickheter rörande detta ämne.
— Vi kunna ej, sade den ene av dem, liksom Cowley klaga, att Gideons ull förblir torr, medan allt omkring oss är fuktigt; detta är motsatsen till besagda mirakel.
— Vi borde emottagas med tacksamhet i denna goda by, emedan vi medföra ett förråd av, vad de tyckas mest vara i behov av, sade Halkit.
— Och utdela det med exempellös frikostighet, svarade hans kamrat, eftersom vi på deras dammiga vägar göra samma tjänst som tre vattningskärror.
— Vi komma till på köpet till dem, sade Halkit, i vårt kalls hela kraft — advokat och ombud —
— Samt klient, sade den unge rättslärde, i det han tittade bakom sig och därefter, i det han sänkte rösten, tillade: som ser ut, liksom han alltför länge haft gemenskap med så farligt sällskap.
Det var verkligen blott alltför sant, att de muntra ynglingarnas ödmjuke följeslagare hade en ruinerad rättsökandes luggslitna utseende, och jag kunde ej annat än le åt infallet, ehuru jag var angelägen om att dölja mitt löje för föremålet därför.
Då vi anlände till Wallaces värdshus, yrkade den äldre
