Hoppa till innehållet

Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

av de båda Edinburghherrarna, som jag förmodade vara advokat, att jag skulle stanna kvar och deltaga i deras middagsmåltid, varefter deras förfrågningar och tillsägelser snart satte min värd och hela hans hushåll i full verksamhet för att anskaffa den yppersta undfägnad, som visthus och källare kunde åstadkomma, och tillaga den på bästa vis, en vetenskap vari de, som inbjudit oss, tycktes vara beundransvärt hemmastadda. De voro för övrigt levnadsglada unga män, som spelade den roll, vilken är vanlig för de högre juridiska klasserna i Edinburgh, och som nära nog liknar de londonska juriskandidaternas i Steeles och Addisons dagar. En min av tanklös glättighet blandade sig med det sunda omdöme, den smak och den bildning, som röjdes i deras samtalston, och det tycktes vara deras syftemål att förena karaktären av män av värld och älskare av de sköna konsterna. En äkta gentleman, uppfödd i den fullkomliga sysslolöshet och fåfänglighet, som jag anser vara oundgängligt nödvändig för denna karaktär i dess fullkomlighet, skulle sannolikt hava märkt en anstrykning av skråmässigt pedanteri, varpå man, trots alla hans bemödanden, kunde igenkänna advokaten, samt en viss beställsam iver hos hans följeslagare, och skulle säkert i bådas språk upptäckt något mer än en fashionabel blandning av beläsenhet och livat deltagande. Men jag, som ej gör några anspråk på att vara särdeles kritisk, tyckte att mina bordskamrater utmärkte sig genom en ganska lycklig blandning av belevenhet och hög bildning, i förening med en viss benägenhet för muntert prat och skämt, som roar en allvarsam karl, emedan det är, vad han själv har svårast för att åstadkomma.

Den magre, bleke mannen, som de godsint upptagit i sitt sällskap, såg både besvärad och nedslagen ut och satt på yttersta kanten av stolen, vilken stod på fulla två fots avstånd ifrån bordet, varigenom han förorsakade sig ett ej obetydligt omak, då han skulle föra maten till munnen, liksom han velat göra bot för, att han åt i sällskap med dem, som voro för mer än han. Kort efter middagen,

12