MIDLOTHIANS HJÄRTA
hon får husrum på Bedlam eller Bridewell[1] eller båda, ty hon är både galen och okynnig.
Emellertid utbrast Greta, som sett mycket tankfull ut, då hon först stannade, plötsligt i ett gapskratt, varefter hon tystnade och suckade djupt; därpå föll hon i ett nytt skratt, fäste ögonen på månen, höjde sin röst och sjöng:
"God afton, du huldaste måne, som här
så leende strålar! Jag ömt dig besvär,
att visa mig hur han ser ut, vad han är,
den make, som en gång jag skall hålla kär!”
— Men jag behöver inte be den vackra månen om det, det vet jag mycket väl själv; min make var han visserligen inte, men ingen skall kunna säga, att jag någonsin talt ett ord om den saken — ibland önskar jag dock, att barnet hade levat; nå nå, Gud vare med oss, det finns ju en himmel uppöver oss alla — här suckade hon djupt — och en vacker måne på den och stjärnor också. Härvid skrattade hon ännu en gång.
— Skola vi stå här hela natten? sade Sharpitlaw otåligt. Släpa henne framåt.
— Ja, sir, sade Ratcliffe, det vore ingen nöd, om vi visste åt vilket håll vi skulle släpa henne. — Kom nu, Greta, min flicka; vi komma för sent att råka Nicol och hans hustru, så framt ni inte visar oss vägen.
— Ja, minsann, det skall jag, Ratton, sade hon, fattade honom i armen och skred åter framåt, i det hon tog ut steg, som, för att vara en kvinnas, verkligen kunde kallas ofantliga. Och jag säger er, Ratton, att Nicol Muschat skall bli glad att se er, ty han säger att han nogsamt vet, att det inte finns någon sådan helvetes bov, som ni är, och han skall bli förtjust att få språka med er — kaka söker maka, som ni vet — det är ett ordspråk, som aldrig slår fel, och jag är säker på, att ni båda äro ett par av djävulens gullgossar — svårt att veta, vilkendera som förtjänar bästa vrån vid hans spiselhärd.
Samvetet slog Ratcliffe, så att han ej kunde avhålla
- ↑ Danviken eller spinnhuset.
