WALTER SCOTT
sams för länge sen, om allt är sant, som man påstår om dem.
— Å ja, ja, ja — men det är alltsammans glömt nu, svarade Greta med en skvallersysters förtroliga ton, då hon berättar något om sin närmaste granne. Jag har talt vid dem själv, ser ni, och sagt dem, att skett är skett. Men hennes hals är likväl mycket illa tilltygad och sargad. Hon drar visserligen upp sitt sveplakan för att dölja det, men, som ni vet, kan det inte hindra blodet att sippra igenom. Jag bad henne tvätta det i S:t Anthonys brunn, och det skall rena det, om någonting kan det. — Men det påstås, att blod aldrig går ur linnekläder — till och med fattigföreståndaren Sanders nya fläckvatten gör det inte — jag försökte det själv på ett stycke slarva därhemma, som en liten skrikhals, vilken gjort sig illa på något sätt, fläckat med sitt blod, men det ville inte gå ur. — Ni tycker väl, att det är besynnerligt, men jag skall bära det till S:t Anthonys välsignade brunn, någon vacker natt som den här, och jag skall ropa upp Ailie Muschat, och hon och jag skola hålla storbyk och bleka våra kläder i den vackra månens strålar, som äro mig mycket kärare än solens. Solen är för mycket het, och vet ni, min gubbe, min hjärna är nog het ändå. Men månen och daggen och nattvinden, de äro liksom ett svalt kålblad, lagt på min panna, och ibland så tänker jag, att månen blott skiner för att behaga mig, då ingen ser honom mer än jag.
Hon fortsatte med förunderlig talförhet detta vansinniga prat, i det hon gick framåt med långa steg och drog med sig Ratcliffe, som, åtminstone skenbart, om ej verkligt, bemödade sig att få henne att sänka sin röst.
Plötsligt stannade hon tvärt på toppen av en kulle, såg oavvänt uppåt och yttrade ej ett ord under fem minuter.
— Vad fan går nu åt henne? sade Sharpitlaw till Ratcliffe. Kan ni inte få henne framåt?
— Ni måste ge er litet till tåls med henne, sir, sade Ratcliffe. Hon går ändå inte ett steg längre än hon själv vill.
— Anfäkta henne, sade Sharpitlaw, jag skall laga att
218
