WALTER SCOTT
framgång. Då Ratcliffe närmade sig, knuffade Sharpitlaw den unga kvinnan tämligen omilt fram till honom och skyndade sig därpå att eftersätta det viktigare föremålet för sina spaningar, i det han började klänga uppför klippor och klättra uppför höga branter med en vighet, som man ej skulle kunnat tilltro hans stånd och hans eljest i allmänhet högtidliga ämbetsmannahållning. Inom några minuter var ingen av förföljarna längre i sikte, och endast ett avlägset hallå, som de tillropade varandra och som svagt hördes på sidan om kullen, antydde att det fanns någon inom hörhåll. Jeanie Deans stod kvar i det klara månskenet, bevakad av en man, som hon ej kände till och, vad som var ännu värre, om vilken hon, såsom läsaren vet, ej skulle kunnat erfara något, som ej ökat hennes förskräckelse.
Först sedan allt blivit tyst på avstånd, började Ratcliffe tilltala henne i denna likgiltiga, kallt hånande ton, som tillhör den förhärdade sedeslösheten, vilken eggas till brott mera av vana än av lidelse. — Det är en vacker natt för dig, min unge, för att vara på den gröna kullen med din käraste, sade han, i det han försökte lägga sin arm kring hennes hals. Jeanie slet sig lös från honom utan att svara något. — Jag förmodar, att gossar och flickor inte vid midnatt mötas vid Muschats Cairn för att knäppa nötter, fortfor boven, i det han åter sökte fatta tag i henne.
— Om ni är en rättstjänare, sir, sade Jeanie i det hon ånyo frigjorde sig från honom, så förtjänar ni att få rocken sliten från kroppen på er.
— Mycket sant, min snärta, sade han, i det han lyckades att med våld fasthålla henne, men tänk, om jag först skulle slita av din kappa.
— Jag hoppas ni är alltför mycket man för att vilja tillfoga mig något ont, sade Jeanie. För Guds skull, hav | förbarmande med en halvt vansinnig varelse!
— Se så, se så, sade Ratcliffe, ni är en vacker tös och borde inte vara fnurrig. Jag ärnade bli en hederlig karl, men fan har just denna dag ställt till det så, att jag först
224