MIDLOTHIANS HJÄRTA
skulle möta en lagkarl och sen en kvinna. Jag skall säga er något, Jeanie: de äro på andra sidan kullen, och om ni nu vill följa mitt råd, skall jag föra er till en liten vrå i parken, där en gammal fru, som jag känner till, har sin stuga, och där ingen av alla Skottlands fiskaler skall kunna uppleta oss, och därifrån skola vi skicka hälsning till Robertson att möta oss i Yorkshire, där det i de mellersta grevskapen finns en hop raska pojkar, som jag en gång förr gjort affärer med, och sen kunna vi göra en konst i mr Sharpitlaw.
Det var lyckligt för Jeanie, att hon i en så trängande belägenhet som den närvarande ägde mod och sinnesnärvaro, så snart hon hämtat sig så pass mycket efter den första överraskningen, att hon var i stånd att samla sina tankar. Hon såg den fara, hon var blottställd för av en usling, som ej blott till yrket var en bandit, utan som även samma afton genom starka drycker dövat den inre motvilja, han kände för det göromål, vartill Sharpitlaw beslutat använda honom.
— Tala inte så högt, sade hon sakta. Han är där uppe.
— Vem? — Robertson? frågade Ratcliffe ivrigt.
— Ja, svarade Jeanie, där uppe, varvid hon pekade på ruinerna till det gamla kapellet.
— Nå, så anfäkta det, sade Ratcliffe, skall jag inte få honom i mitt våld på ett eller annat sätt. — Vänta på mig här.
Men knappast hade han i fullt språng begivit sig åstad till kapellet, förrän Jeanie i motsatt riktning skyndade bort över stock och sten, genaste vägen hem. Den övning, hon i sin ungdom haft som vallflicka, hade gjort henne snabbfotad och uthållig i att springa, och ännu aldrig hade hon med hälften så stor skyndsamhet följt sin hund Dustiefoot, då korna voro i kornåkern, som hon nu tillryggalade avståndet mellan Muschats Cairn och sin fars hus vid S:t Leonards. Att lyfta klinkan, skynda in, tillstänga, regla och dubbelregla dörren och — för att ytterligare trygga den mot varje våld — skjuta framför den en tung husgerådssak, vilken hon i en mindre överretad
