Hoppa till innehållet

Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

sinnesförfattning ej skulle kunnat få ur fläcken, var nästan ett ögonblicks verk, och likväl utfördes det med lika mycken tystnad som snabbhet.

Hennes nästa tanke var hennes far, och hon smög sig tyst till hans kammardörr för att förvissa sig om, att han ej blivit störd genom hennes återkomst. Han var vaken — sannolikt hade han blott sovit helt litet, men den honom ständigt föresvävande tanken på hans sorger, avståndet mellan hans rum och den yttre husporten, jämte de försiktighetsmått, Jeanie vidtagit för att dölja sin bortgång och återkomst, hade hindrat honom från att märka någondera. Han höll på att förrätta sin andakt, och Jeanie kunde tydligt höra honom yttra följande ord: ”och vad det andra barnet beträffar, som du mig givit till min ålderdoms tröst och stöd, måtte hon länge leva på jorden, efter det löfte du givit dem, som hedra fader och moder. Måtte din välsignelse mångfaldigas över henne, och beskydda du hennes ingång och utgång, på det alla i landena måge veta, att du ej alldeles döljer ditt anlete för dem, som söka dig i anda och sanning.” Här tystnade han, men fortsatte sannolikt sin bön i en tyst andakts djupa innerlighet.

Hans dotter gick nu till sitt rum med den trösten, att, medan hon varit blottställd för faran, hennes huvud varit skyddat av den rättfärdiges böner såsom av en hjälm, och med den fasta förtröstan, att hon, så länge hon var värdig Guds beskydd, även skulle kunna trygga sig därvid. Det var i detta ögonblick, som för första gången en oredig tanke, att någonting ännu kunde göras för systerns räddning, plötsligt vaknade i hennes själ, sedan hon nu blivit förvissad om, att hon var oskyldig till det onaturliga mord, hon anklagades för. Som hon själv beskrev det, kom den över henne som en solglimt på ett stormigt hav, och ehuru den genast försvann, kände hon likväl ett lugn, som hon ej erfarit på flera dagar, och den fasta övertygelsen liksom tvang sig på henne, att hon på ett eller annat sätt var kallad och utsedd till att åvägabringa sin systers befrielse. Hon gick till sängs, sedan hon bett sin

226