WALTER SCOTT
— En kvinna, sade Sharpitlaw — ty liksom alla skälmar var han mycket fallen för att fälla skymfliga omdömen om det täcka könet — en kvinna är nog för att fördärva den vackraste plan, som någonsin blivit uppgjord, och hur kunde jag vara en sådan åsna, att hoppas genomdriva något, där två voro med i spelet? Men vi veta var vi skola få tag på dem båda, ifall det skulle behövas, och det är ändå något.
Ledsen och förargad som en slagen general, förde han sina besegrade stridskrafter tillbaka till huvudstaden och avskedade dem för natten.
Tidigt påföljande morgon nödgades han avgiva sin berättelse för den magistratsperson som var tjänstförrättande för dagen. Den som förde ordet vid detta tillfälle — ty rådmännen göra det i tur — råkade vara samma person, som förhört Butler, och var en bland sina medborgare allmänt aktad man. Han utmärkte sig genom en viss humor, ehuru han saknade, vad man i allmänhet kallar bildning, men han var skarpsinnig, tålmodig och rättskaffens, ägde en genom redlig idoghet förvärvad förmögenhet, vilken gjorde honom fullkomligt oberoende, och var med ett ord utrustad med alla erforderliga egenskaper för att upprätthålla värdigheten av det ämbete, han beklädde.
Mr Middleburgh hade just intagit sin stol och var inbegripen i en livlig tvist med en av sina ämbetsbröder, rörande den tvivelaktiga utgången av ett dagen förut spelat parti golf[1] då ett brev med utanskrift: ”Till Rådman Middleburgh. — Angeläget” överlämnades till honom. Det var av följande innehåll:
- ”Sir!
Jag känner er för att vara en ämbetsman med förstånd och ett välvilligt sinnelag, och såsom den där i denna egenskap gärna dyrkar Gud, om också djävulen befaller er det. Jag hoppas därför, att ni, oaktat underskriften på detta brev erkänner min andel i en handling, vilken
- ↑ Ett skotskt spel.
228
