MIDLOTHIANS HJÄRTA
jag på passande ort och ställe ej skulle frukta att tillstå eller rättfärdiga, ej fördenskull förkastar det vittnesmål, jag härmed avlägger. Prästmannen Butler är oskyldig till allt, utom ofrivillig närvaro vid en handling, som han saknade mod att gilla och varifrån han i de bevekligaste ordalag sökte avråda oss. Men det är ej för hans skull jag skriver detta brev. Det finns en kvinna i ert fängelse, som hemfallit under glaven av en lag, som är så grym, att den under tjugu års tid hängt på väggen lik ett ofejat vapen, och nu nedtages och vässes för att utgjuta den skönaste och oskyldigaste varelses blod, som ett fängelse ännu inneslutit inom sina murar. Hennes syster känner till hennes oskuld, emedan hon yppat för henne, att hon blivit bedragen av en usling. — O, att himmeln —
”en piska skänkte varje ärlig hand
att genom världen gissla sådan skurk!”
Jag skriver detta, djupt upprörd. — Men denna flicka, denna Jeanie Deans, är en halsstarrig puritanska, vidskeplig och full av betänkligheter, efter sin sekts sed, och jag ber ers nåd, ty jag måste väl säga så, att lägga henne på hjärtat, att hennes systers liv beror av hennes vittnesmål. Men ifall hon ej skulle vilja utsäga något, så tro för all del ej därför, att den unga kvinnan är skyldig, och våga ännu mindre tillåta att hon avrättas. Kom ihåg, att Wilsons död vart fruktansvärt hämnad, och att de ännu leva, som kunna tvinga er att dricka dräggen av er egen förgiftade kalk. — Kom ihåg Porteous, säger jag er, och vet, att ni blivit varnad av
En av hans mördare!”
Rådmannen genomläste detta sällsamma sändebrev både
en och två gånger. Först kände han sig frestad att kasta
det å sido såsom ett alster av en vansinnig, så litet
liknade ”de där versstumparna ur en teaterpjäs”, såsom han
benämnde det poetiska citatet, något, som plägar
förekomma i en förnuftig människas brev, men vid ytterligare
genomläsning tyckte han sig likväl, oaktat det orediga i
