MIDLOTHIANS HJÄRTA
sig genast, återtog sitt arbete, vilket han i ivern bortlagt, och svarade med dyster beslutsamhet: — En dotter, sir — bara en.
— Jag förstår er, sade mr Middleburgh, ni har endast en dotter härhemma hos er, men den där olyckliga flickan, som sitter fängslad — hon är ju er yngsta dotter?
Presbyterianen såg upp med en sträng blick. — Enligt världens mening och efter köttet är hon min dotter, men sen hon blev ett Belials barn och förföll till synd och orättfärdighet, är hon ej längre mitt barn.
— Ack, mr Deans, sade Middleburgh i det han satte sig ned bredvid honom och sökte fatta hans hand, som den gamle mannen stolt undandrog honom, vi äro allasammans syndare, och liksom våra barns förvillelser ej böra förvåna oss, då de äro den lott, som genom oss tillfallit dem av den allmänna arvsynden, så berättiga de oss ej heller att förkasta dem, därför att de råkat på villovägar.
— Sir, sade Deans otåligt, jag känner allt det där lika bra som — jag menar, återtog han, i det han hejdade den förtrytelse, han kände över att bliva tillrättavisad — en sinnestuktan, som just de minst gärna underkasta sig, vilka äro frikostigast därmed mot andra — jag menar, att vad ni säger torde vara rättvist och billigt, men jag inlåter mig ej gärna i samtal med främlingar om mina enskilda angelägenheter. — Och nu, i denna stora nationella vedermöda, då det där Porteouspåbudet kommit ned från London, som är ett svårare slag för detta arma syndiga land och denna betryckta kyrka än något, som man hört omtalas alltsedan den olyckliga och fördömliga avsvärjelseeden — på en tid sådan som denna —
— Men, min vän, avbröt mr Middleburgh honom, ni måste först och främst tänka på er egen familj, eller också är ni värre än själva hedningarna.
— Jag säger er, rådman Middleburgh, genmälde David Deans, om ni verkligen är en rådman, vilket är föga heder att vara i dessa onda tider — jag säger er, att jag en gång hört den gudsmannen Saunders Peden — jag vet