WALTER SCOTT
inte bestämt när, men det var under förföljelsetiden, då plöjarna drogo sina fåror på den skotska kyrkans rygg — i en predikan säga sina åhörare — och goda och utvalda kristna voro de — att några av dem gräto mer för en drunknad kalv eller stut än för alla dagens avfall och allt dess förtryck, och att somliga bland dem tänkte på ett ting och andra på ett annat; så till exempel tänkte lady Hundleslope på sin familj! Och ladyn tillstod, så att jag hörde det, att en ängslan kommit över henne för hennes son, som hon lämnat sjuk hemma. — Och vad skulle han väl ha sagt om mig, om jag upphört att tänka på den goda saken för en förtappad — en — det dödar mig att tänka på vad hon är!
— Men ert barns liv, min käre vän — besinna det! — Om hennes liv kunde räddas, sade Middleburgh.
— Hennes liv? utropade David. Jag vill inte ge ett av mina grå hår för hennes liv, då hennes goda namn är borta. — Och likväl, tillade han i en blidare ton, skulle jag vilja göra bytet, mr Middleburgh. — Jag skulle vilja ge alla dessa grå hår, som hon överhöljt med sorg och smälek — ge detta gamla huvud, varpå de växa, för hennes liv, på det hon måtte ha tid att bättra och omvända sig, ty vad hava väl de ogudaktiga förutom andedräkten, som utgår ur deras mun? Men jag vill aldrig se henne mer. Nej! — det — det står jag fast vid — jag vill aldrig se henne mer! Hans läppar fortforo ännu att röra sig en minut, sedan hans röst tystnat, liksom han inom sig upprepat samma löfte.
— Nåväl, sir, sade mr Middleburgh, jag talar till er som till en förståndig man; om ni vill rädda er dotters liv, måste ni begagna mänskliga medel.
— Jag förstår vad ni menar, men mr Novit, som är en aktningsvärd mans, lairdens av Dumbiedikes sakförare, skall göra allt, vad världslig klokhet kan göra för henne i denna sak. Jag själv vill inte ha något att göra med era domstolar, som de nu äro beskaffade; mitt samvete hyser betänkligheter däremot.
— Det vill säga, sade Middleburgh, att ni är en came-
242
