WALTER SCOTT
NITTONDE KAPITLET.
Ack, låt mig leva, goda syster!
Vad helst du syndar för din broders räddning,
naturen planar så ditt felsteg av
att det blir dygd.
Shakespeare.
Jeanie Deans insläpptes i fängelset av Ratcliffe. Då denna lika skamlösa som oredliga människa öppnade den nu tredubbelt tillbommade porten för henne, frågade han henne med ett spefullt leende, som kom henne att rysa, om hon kom ihåg honom.
Ett blott till hälften uttalat, försagt ”nej” var hennes svar.
— Vad! Inte ihågkomma månljus och Muschats Cairn och Rob och Rat? sade han med samma spefulla leende. Ert minne behöver uppfriskas, min skatt.
Om Jeanies sorger kunnat förökas, måste det varit av att finna sin syster under en så fördärvad människas uppsikt. Han saknade likväl ej åtskilliga goda sidor, som i någon mån motvägde det myckna dåliga i hans karaktär och vanor. Han hade aldrig varit grym eller blodtörstig i sina förbrytelser, och i sin nuvarande befattning hade han till en viss grad visat sig tillgänglig för mänskliga känslor. Men dessa goda egenskaper voro okända för Jeanie, som, då hon erinrade sig uppträdet vid Muschats Cairn, knappt kunde finna ord för att säga honom, att hon medförde en skriftlig tillåtelse från rådman Middleburgh att få besöka sin syster.
— Det vet jag nog, min vackra duva, och till yttermera visso har jag särskild befallning att vara inne hos er, hela tiden ni äro tillsammans.
— Måste det vara så? frågade Jeanie i en bedjande ton.
— Ja visst, min flicka, svarade fångvaktaren, och vad
256
