MIDLOTHIANS HJÄRTA
tror ni det gör, om Jakob Ratcliffe hör, vad ni och er syster ha att säga varandra? — Tusan, ni kan säga något, som lär honom känna ert farliga kön, bättre än han redan känner det, och ännu en sak, om ni inte talar om att bryta er ut från Tolbooth, så anfäkta jag pladdrar om ett ord, varken för att göra er gott eller ont.
Med dessa ord gick Ratcliffe före henne till det rum, där Effie hölls fången.
Blygsel, fruktan och sorg hade hela förmiddagen kämpat om överväldet i den stackars fångens bröst, under det hon motsåg detta möte, men då dörren öppnades, gav allt vika för en sällsam och förvirrad känsla, som hade en anstrykning äv glädje då hon föll sin syster om halsen och utropade: — Min älskade Jeanie! Min älskade Jeanie! Det är längesen jag sett dig. Jeanie besvarade omfamningen med en värme, som nästan närmade sig hänryckning, men det var blott en övergående sinnesrörelse, liksom då en solstråle oförmodat frambryter genom hotande moln och nästan lika hastigt försvinner. Systrarna gingo tillsammans till den torftiga bädden, satte sig bredvid varandra, fattade, utan att säga ett ord, varandras händer och blickade varandra i ansiktet. De förblevo ungefär en minut i denna ställning, medan glädjeskimret småningom försvann från deras anletsdrag och lämnade rum för det starkaste uttryck, först av svårmod och sedan av själskval, tills de ånyo kastade sig i varandras armar och, för att begagna Skriftens språk, upphöjde sina röster och gräto bitterliga.
Till och med den förhärdade fångvaktaren, som tillbragt sitt liv bland uppträden, som voro ägnade att förkväva både samvete och känsla, kunde ej betrakta detta uppträde utan att känna mänskligt deltagande. Detta visade sig i en obetydlig handling, men som likväl innebar större finkänslighet, än man skulle kunnat tilltro en så beskaffad person som Ratcliffe. Den ej med glasrutor försedda fönstergluggen till det eländiga rummet stod öppen, och de glänsande solstrålarna föllo rakt på sängen, där de båda lidande varelserna sutto. Med en mildhet, vari det
