Hoppa till innehållet

Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/274

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

och med bruten röst att omtala allt, som yttrats under hennes sammanträffande med Robertson, och Jeanie kände sig ur stånd att avslå denna bön.

— Kommer du ihåg, Effie, sade hon, då du låg i frossan innan vi lämnade Woodend, och hur ond din mor, som nu är i en bättre värld, blev på mig, för det att jag gav dig mjölk och vatten att dricka, då du grät efter det? Du var ett barn då och du är en kvinna nu, och borde veta bättre än att begära det, som blott kan skada dig. — Men må följden bli vilken som helst, så kan jag inte neka dig någonting, som du ber om med tåren i ögat.

Effie kastade sig åter i hennes armar och kysste hennes kind och panna, i det hon viskade: — Ack, om du visste, hur längesen det är som jag hörde hans namn nämnas! — Om du bära visste, hur gott det gör mig att om honom få veta något som liknar godhet eller vänlighet, skulle du inte undra på, att jag önskar höra av honom.

Jeanie suckade och berättade i största korthet allt, som förefallit mellan Robertson och henne. Effie åhörde henne med andlös ångest, i det hon höll systerns händer i sina och fäste sina ögon på hennes ansikte, liksom hon velat sluka varje ord, hon yttrade. Utropen: — Stackars gosse, stackars Georg! vilka undföllo henne i viskningar och under snyftningar, voro de enda ljud, varmed hon avbröt berättelsen. Då den var slutad, teg hon en lång stund.

— Och det var hans råd? voro de första ord hon yttrade.

— Alldeles som jag sagt, svarade systern.

— Och han bad dig säga det där folket någonting, som skulle rädda mitt unga liv?

— Han fordrade, att jag skulle bli en menederska, svarade Jeanie.

— Och du sade honom, sade Effie, att du inte ville höra talas om att träda mellan mig och den död jag måste dö — jag, som inte ännu är aderton år gammal?

— Jag sade honom, svarade Jeanie, som nu började darra för den vändning, hennes systers tankar tycktes vilja taga, att jag ej vågade gå ed på en osanning.


262