MIDLOTHIANS HJÄRTA
utom Jack Porteous? Men ni är av min tanke, flicka — bättre att sitta och sörja än att flacka omkring och sörja. — Ni behöver inte se så förvånad ut för det — jag har kanske reda på mer än det.
— O min Gud, min Gud! sade Effie, i det hon sprang upp och kastade sig på knä framför honom. Vet ni, vad de ha gjort av mitt barn? — O, mitt barn, mitt barn! Den arma, oskyldiga, nyfödda lilla — ben av mina ben och kött av mitt kött! — Ack, människa, om ni någonsin vill ha en andel i den eviga lycksaligheten eller en förkrossad varelses välsignelse på jorden, så säg mig, vad de ha gjort av mitt barn — beviset på min vanära och deltagaren i mitt elände! Säg mig, vem som tagit bort det eller vad de gjort av det!
— Vad nu? sade fångvaktaren, i det han sökte slita sig lös från henne, som hårt fasthöll honom i rocken. Det är ju att ta mig på orden som vittne. — Barn, sade ni? Hur fan skall jag kunna veta något om ert barn, slinka? Det kan ni fråga gamla Greta Murdockson om, ifall ni inte själv vet alltför mycket därom.
Som hans svar tillintetgjorde det vilda och obestämda hopp, som plötsligt vaknat hos henne, släppte den olyckliga fången hans rock och nedföll under häftiga krampryckningar med ansiktet på stengolvet.
Jämte sitt ovanligt ljusa förstånd hade Jeanie Deans den därmed vanligen förknippade egenskapen av en stor sinnesnärvaro, även vid de största olyckor.
Hon lät ej överväldiga sig av sina egna smärtsamma känslor, utan skyndade genast till sin systers bistånd med de medel, som omständigheterna erbjödo och vilka Ratcliffe — vi göra honom endast rättvisa, då vi tillägga det — visade sig lika ivrig att föreslå som rask att anskaffa. Han hade även den grannlagenheten att draga sig undan till den avlägsnaste vrån i rummet för att göra sin närvaro så litet besvärande som möjligt, då Effie så pass mycket kommit till sans igen, att hon kunde återtaga samtalet med sin syster.
Fången besvor Jeanie ännu en gång på det bevekligaste
