WALTER SCOTT
varande fall och förordningens rätta tolkning. Domsätet stod i ordning i avvaktan på domarnas ankomst; de edsvurna voro redan samlade. Kronoåklagarna, som voro sysselsatta att genomse sina memorialer och anteckningar, sågo allvarliga ut och viskade sinsemellan. De intogo ena sidan av ett stort bord, som var ställt nedanför domsätet; på andra sidan sutto de advokater, vilka den skotska lagens mänsklighet — som i detta fall är ädelmodigare än systerrikets — ej blott tillåter, utan även ålägger att biträda varje anklagad med sina råd och sina kunskaper. Mr Nichil Novit var ivrigt sysselsatt med att giva den anklagades sakförare nödiga upplysningar. Då de inträdde i domsalen, frågade Deans lairden med låg, skälvande stämma: — Var skall hon sitta?
Dumbiedikes viskade till Novit, som pekade på en tom plats invid skranket, mittemot domarna, och ville ledsaga Deans dit.
— Nej, sade han, jag kan inte sitta bredvid henne, jag kan inte erkänna henne som min dotter — åtminstone inte ännu. Jag vill undvika att se henne och vill vända mina ögon åt ett annat håll — det är bäst för oss båda.
Saddletree, som genom upprepad påflugenhet mot Effies advokat ådragit sig ett par skarpa tillrättavisningar av domarna jämte en särskild uppmaning att endast befatta sig med sina egna angelägenheter, såg nu med nöje ett tillfälle yppa sig att spela den viktige. Han skyndade beställsamt fram till den stackars gubben och började ådagalägga sin betydenhet genom att medelst sitt inflytande hos vaktmästare och pedeller förskaffa en plats åt Deans, där han genom ett utskjutande hörn av domsätet var dold för de församlades blickar.
— Det är bra att ha en vän vid rätten, sade han, i det han fortfor med sitt hjärtlösa pladder, vilket David varken hörde eller besvarade. Få andra än jag skulle kunnat skaffa er en sådan plats som denna. Lorderna komma ofördröjligen hit och skola instanter företaga rannsakningen. — De skola inte påbjuda rättegångsfrid nu, som de göra vid tingsresorna. — Högsta domstolen är
272
