MIDLOTHIANS HJÄRTA
alltid fridlyst. — Men för Guds skull, vad är det? — Jeanie, ni är ju kallad som vittne! — Pedell, den här flickan är ett vittne — hon måste träda inom skranket — hon får på inga villkor vistas bland allmänheten! — Mr Novit, måste inte Jeanie Deans träda inom skranket?
Novit svarade jakande och erbjöd sig att ledsaga Jeanie till det rum, där enligt skotska domstolarnas samvetsgranna plägsed vittnena vänta, tills de förekallas för att avgiva sitt vittnesmål, och tillika äro avskilda från allt, som skulle kunna inverka därpå eller upplysa dem om, vad som kan förefalla under förhöret.
— Är detta nödvändigt? sade Jeanie, som motvilligt släppte faderns hand.
— Det är alldeles nödvändigt, sade Saddletree. Vem har väl någonsin hört talas om vittnen, som inte varit instängda?
— Det är verkligen nödvändigt, sade den yngre av de båda advokaterna, som blivit antagna för att föra hennes systers talan, varpå Jeanie motvilligt följde rättspedellen till det angivna rummet.
— Detta kallas att taga eit vittne i kvarstad, mr Deans, sade Saddletree, men det är något helt annat — vilket ni kanske inte skulle funnit ut av er själv — än att lägga kvarstad på en persons gods eller lösegendom, såsom det sker i konkurssaker. Jag har ofta blivit tagen i kvarstad som vittne, ty sheriffen plägar ibland kalla in mig för att bevittna förklaringar och förberedande förhör, och det gör mr Sharpitlaw också, men jag har aldrig mer än en gång varit ute för att få gods och ägodelar belagda med kvarstad, och det var längesen, innan jag blev gift. Men tyst, tyst! Här komma domarna.
Just som han sade detta, inträdde, föregångna av sina pedeller, de fem kriminaldomarna i sina långa scharlakansmantlar och intogo med vanliga formaliteter sina platser på domarsätet.
Åhörarna stego upp för att hälsa på dem, och det larm, som förorsakats av deras inträde, hade knappt lagt sig, förrän ett häftigt buller och oväsen av personer,
