MIDLOTHIANS HJÄRTA
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Vi hava skarpa bud och stränga lagar —
kapson och betsel åt ett styvmunt släkte —
men vi dem låtit slumra i femton år,
liksom i kulan ett föråldrat lejon,
som ej går ut på rov.
Shakespeare.
— Euphemia Deans, sade den ordförande domaren i en ton, vari medlidande var blandat med värdighet, stig upp och åhör uppläsningen av anklagelsen beträffande det brott, för vilket ni blivit lagförd!
Den olyckliga flickan, som dövats av det tumult, vakten banat henne väg igenom, kastade en förvirrad blick på den henne omgivande massan av ansikten, vilka liksom en tapet tycktes bekläda väggarna i en enda bred sluttning från taket ända ned till golvet, och lydde instinktlikt en befallning, vilken ljöd som domsbasunen i hennes öron.
— Stryk tillbaka ert hår, Effie! sade en av pedellerna, ty enligt landets sed tillätos ogifta kvinnor ej att betäcka sitt hår med något slags huva, och som Effie tyvärr ej längre med det jungfruliga hårbandet vågade uppknyta de vackra, långa, rika lockarna av sitt ljusa hår, hängde detta nu obundet och utslaget över hennes ansikte och nästan dolde hennes drag. Då den olyckliga flickan fick denna tillsägelse av rättstjänaren, strök hon med hastig, darrande och synbarligen mekanisk beredvillighet tillbaka sina yppiga lockar och visade för hela församlingen, med undantag av en enda person, ett ansikte, vilket, ehuru blekt och avmagrat, var så älskvärt mitt under sin sorg, att det framkallade ett allmänt sorl av medlidande och medömkan. Detta uttryck av mänsklighet tycktes väcka den stackars flickan ur den dvallika fruktan, som i början överväldigat varje annan tanke, och återkallade henne
