WALTER SCOTT
till den ej mindre pinsamma känslan av den skam, som var förknippad med hennes nuvarande belägenhet. Hennes öga, som först blickade vilt omkring sig, sänktes nu mot golvet, och hennes kind, som i början varit dödsblek, började efter hand överdragas med en svag rodnad, vilken tilltog så snabbt, att, då hon i blygselns ångest sökte dölja sitt ansikte, hennes panna, tinningar, hals och allt, som hennes späda fingrar och små händer ej kunde betäcka, blevo blodröda.
Alla, utom en, varseblevo med rörelse dessa förändringar, och denne ende var gamle Deans, som, orörlig på sin plats och, såsom vi redan nämnt, genom ett framskjutande hörn av domarsätet skyddad från att se eller ses, likväl höll sina ögon oavvänt fästa på golvet, liksom om han föresatt sig att under inga omständigheter bliva ett ögonvittne till sin familjs vanära.
— Ichabod! sade han för sig själv, Ichabod! Min ära har vikit ifrån mig!
Medan han var upptagen av dessa betraktelser, upplästes anklagelsen, som i övliga lagtermer angav den förbrytelse, varför svaranden var anklagad, varpå hon tillfrågades om hon var skyldig eller icke skyldig.
— Icke skyldig till mitt stackars barns död, sade Effie Deans i en ton, vars klagande ljuvhet motsvarade hennes sköna anletsdrag och ej utan rörelse hördes av de församlade.
Ordförande domaren tillsade därefter advokaterna att framlägga de skäl, de hade att anföra för eller emot brottslingen, varefter rätten fäller en förberedande dom och underställer saken juryns prövning.
Kronoåklagaren framställde i korthet, huru de ofta förekommande barnamorden hade givit anledning till den särskilda förordning, vilken svaranden anklagades för att hava överträtt. Han nämnde flera fall, av vilka åtskilliga varit stämplade av en ovanlig grymhet, som föranlett kronoåklagaren att, ehuru med stor motvilja, göra ett försök, huruvida ej dessa missdåd skulle kunna hämmas genom att strängt tillämpa den parlamentsakt, som utfär-
276