WALTER SCOTT
hänförande under förordningen. — Det var tillräckligt för deras härligheter, anmärkte han, att veta, att lagen var sådan, samt medgav, att åklagaren ägde rätt att åberopa det förberedande förhöret, men han påstod att han, när det komme därhän, att han skulle styrka sin sak genom bevis, vore förvissad, att omständigheter skulle yppa sig, som fullkomligt skulle betaga anklagelsen all kraft och verkan. Hans klients historia vore kort, men högst sorglig. Hon var uppfostrad i religionens och dygdens strängaste grundsatser, dotter till en aktningsvärd och samvetsgrann man, som i motgångens dagar förvärvat sig anseende för mod och gudsfruktan genom att hava lidit för sitt samvetes skull.
David Deans spratt krampaktigt till, då han hörde sig omnämnas i dessa ordalag, och återtog därpå den ställning, vari han, med ansiktet lutat emot sina händer, som vilade på hörnet av den höga bänk, på vilken domarna sutto, dittills åhört rättegångens förlopp.
— Huru olika, återtog talaren, vars uppgift det var att om möjligt hänföra sina åhörare, våra åsikter än torde vara, rörande dessa människors egendomliga grundsatser — Deans utstötte härvid en djup suck — så är det omöjligt att frånkänna dem en ren och till och med sträng sedelära samt förtjänsten att uppfostra sina barn i en djup gudsfruktan, och likväl är det dottern till en sådan man, vilken en jury inom kort skall uppmanas att i frånvaron av alla bevis och på blotta förutsättningar förklara överbevisad om ett brott, som snarare kan tillskrivas en hedning eller en vilde än en kristen i ett hyfsat land. Det vore visserligen sant, medgav han, att den förträffliga uppfostran och den tidiga undervisning den arma flickan fått ej varit i stånd att skydda henne för fel och förvillelser. Hon hade fallit ett offer för en obetänksam kärlek för en ung man av, enligt vad han hade sig bekant, intagande umgängessätt, men av en högst farlig och förtvivlad karaktär. Hon hade blivit förförd under äktenskapslöfte — ett löfte, vilket den ifrågavarande personen möjligen torde gjort henne den rättvisan att hålla, om
278
