Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/293

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

kall, samt skänka alla, vilka nu höra mig, den outsägliga glädjen att se en så ung, så flärdlös och så skön varelse som den, vilken nu står inför deras härligheters skrank, gå frikänd härifrån.

Denna framställning tycktes röra många av åhörarna och åtföljdes av ett svagt bifallssorl. Då Deans hörde honom vädja till hans dotters skönhet och oskyldiga utseende, stod han omedvetet i begrepp att rikta sina ögon på henne, men kom strax ihåg sig och fäste dem åter med oböjlig beslutsamhet på golvet.

— Vill ej min lärde medbroder på andra sidan skranket, fortfor mr Fairbrother efter ett kort uppehåll, deltaga i denna allmänna glädje, då jag vet, att, ehuru han för att fullgöra sin plikt hitfört den anklagade, ingen i högre grad än han gläder sig att se henne fritt och med heder avlägsna sig harifrån? Min lärde medbroder skakar tvivelsamt på huvudet och håller sig till svarandens förklaring. Jag fattar fullkomligt hans mening; han vill antyda, att de förhållanden, jag nu uppgivit för deras härligheter, äro oförenliga med Euphemia Deans' egen bekännelse. Jag behöver ej erinra deras härligheter, att hennes närvarande försvar ej i någon mån är bundet av hennes föregående bekännelse, samt att det ej är till följd av någon hennes föregående utsago om sig själv, utan genom vad som nu skall bevisas för eller emot henne, som hon slutligen måste frias eller fällas. Jag behöver ej redogöra för de skäl, som föranlett henne att ur sin förklaring utesluta den omständigheten, att hon meddelat sig med sin syster. Hon torde möjligen ha varit okunnig om vikten av denna omständighet eller rädd att inveckla sin syster i målet; kanske hade hon även helt och hållet glomt den i den ångest och förskräckelse, varav en så ung varelse naturligtvis måste bliva betagen, då hon häktas såsom misstänkt för ett så avskyvärt brott. Vart och ett av dessa skäl är tillräckligt att förklara, varför hon i detta fall, till skada för sig själv, förtegat sanningen, men jag är mest böjd att antaga, att bevekelsegrunden varit hennes ogrundade farhåga att därigenom även

281