MIDLOTHIANS HJÄRTA
TJUGUANDRA KAPITLET.
Rättvise man! — Se det var dom! — Kom nu.
Shakespeare.
Det är ingalunda min avsikt att utförligt skildra alla formerna vid en skotsk kriminalrättegång, ej heller är jag säker på, att min redogörelse härför skulle bliva så tydlig och begriplig att den kunde uthärda herrar juristers granskning. Vare det nog sagt, att juryn konstituerades och saken företogs till handläggning. Den tilltalade hördes ånyo över anklagelsen och upprepade sitt svar ”icke skyldig” i samma hjärtslitande ton som förut.
Kronoåklagaren inkallade därefter två eller tre kvinnliga vittnen, av vilkas vittnesmål det upplystes, att de märkt Effies belägenhet, och att, då de förevitat henne den, hennes svar blott hade bestått i ett harmset och häftigt förnekande av beskyllningen. Men som ganska ofta händer, var svarandens egen förklaring det svåraste vittnesmålet mot henne.
Ifall denna berättelse någonsin skulle leta sig väg över gränsen, torde det vara skäl att underrätta den engelske läsaren, att det i Skottland vid en misstänkt persons häktande är brukligt att underkasta honom en förberedande undersökning inför en magistratsperson. Han är ej tvungen att besvara någon av de frågor, som göras honom, utan kan förbliva tyst, om han finner sin fördel därvid. Men de svar, han avgiver, föras ordentligt till protokolls och underskrivas av honom och magistratspersonen, varefter de framläggas emot den anklagade, i händelse han lagföres. Det är sant, att vad den tilltalade vid detta förhör andragit icke erhåller samma vikt som laga bevisning, men detta kan likväl, i händelse sådan sedermera under rättegången förebringas, i mån av omständigheterna styrka be-
