WALTER SCOTT
uppgiva, ombetts begiva sig till henne, svarade hon, att hon, såvitt hon visste, ej gjort det. — Tillfrågad, om nämnda kvinna anvisats henne av sagda person muntligen eller skriftligen, förklarade hon, att hon ej ägde rätt att besvara denna fråga. — Tillfrågad, om barnet varit levande vid födseln, svarade hon, att Gud så visst måtte hjälpa henne och det, som det vid födseln varit levande. — Tillfrågad, om det efter födseln dött en naturlig död, förklarade hon, att för så vitt hon visste detta ej varit fallet. — Tillfrågad, var det nu vore, förklarade hon, att hon skulle vilja ge sin högra hand för att veta det, men att hon icke hyste något hopp att någonsin få återse det vid liv. — Tillfrågad, varför hon trodde det nu vara dött, grät svaranden bittert utan att avgiva något svar. — Tillfrågad, om hon tyckt kvinnan, i vars bostad hon befunnit sig, vara en passande person att vårda henne vid ett sådant tillfälle, förklarade hon, att hon kunde varit lämplig nog, vad skickligheten beträffade, men att hon var en hårdhjärtad, elak kvinna. — Tillfrågad, om det, utom henne och besagda kvinna, funnits någon annan person i bostaden, svarade hon, att hon trodde, att där funnits en annan kvinna, men att hennes huvud hade varit så förvirrat av själskval och kroppsplågor, att hon föga gav akt på henne. — Tillfrågad, när barnet togs ifrån henne, svarade hon, att hon angripits av en feber och yrade, och när hon kom till sans igen, underrättade kvinnan henne, att hennes barn var dött, varvid svaranden yttrat, att om det vore dött, hade det ej gått riktigt till. Att kvinnan därpå blivit mycket uppbragt på henne och överhopat henne med skymford, och att svaranden då blivit skrämd och, så snart kvinnan vänt ryggen till, krälat ut ur huset och gått hem till S:t Leonards Crags, så gott det varit möjligt för en kvinna i hennes belägenhet. — Tillfrågad, varför hon ej omtalat sin historia för sin far eller syster och skaffat sig hjälp för att genomsöka huset efter sitt barn, antingen det varit levande eller dött, förklarade hon, att hon haft för avsikt att göra det, men ej hunnit det. — Tillfrågad, varför hon nu
288
