WALTER SCOTT
att barnet vore dött, men vore det vid liv, så funnes det en, som skulle taga vård om det; att hennes liv och död stode i Guds hand; att Gud visste, huru oskyldig hon var till att med vett och vilja tillfoga sitt barn något ont, samt att hon till följd av en sak, som hon sedermera erfarit, ändrat det beslut att säga allt, vilket hon fattat, då hon lämnat kvinnans bostad. — Förklarar för övrigt, att hon är trött och ej vill besvara några vidare frågor för den gången.
Vid ett påföljande förhör vidhöll Euphemia Deans den förklaring, hon förut avgivit, men då ett i hennes skrin funnet papper förevisades henne, tillade hon ytterligare den bekännelsen, att det var till följd av denna skrivelse hon överlämnat sig åt den kvinnas ledning, i vars boning hon blivit förlöst med barnet. Det lydde sålunda:
- “Dyraste Effie!
Jag har funnit tillfälle att skriva till dig med en kvinna, som är fullt skicklig att bistå dig i din förestående nöd; hon är väl ej, vad jag skulle kunna önska, men jag kan ej göra mer för dig i min nuvarande belägenhet. Både vad mig själv och dig beträffar, är jag tvungen att lita på henne i denna närvarande olycka. Jag hoppas på det bästa, ehuru jag nu är i en svår knipa, men tanken är likväl fri! — Jag tror att Handie Dandie och jag skola allt till trots lura mordängeln. Du lär väl bli ond på mig för det, att jag skriver detta, min lilla cameronianska Lilja, men om jag blott får leva för att bli en tröstare åt dig och en far åt ditt barn, så skall du få tillräcklig tid att bannas. — Ännu en gång, låt ingen veta dina avsikter — mitt liv beror på den där häxan, fördöme henne så visst! — Hon är både inbunden och farlig, men hon har mera vett och förstånd än som någonsin funnits i en kärings huvud, och har skäl att vara trogen mot mig. Farväl min Lilja. — Häng inte huvudet för min skull! — Inom en vecka är jag din — eller också ej längre min egen.”
Därefter följde ett postskriptum. ”Om jag inte kan
290
