WALTER SCOTT
utsago målets utgång huvudsakligen komme att bero. Hurudan hans klient var, hade visserligen genom de föregående vittnesmålen ådagalagts; för så vitt som ett i de kraftigaste ordalag och under tårar avgivet intyg om hennes frejd kunnat väcka vars och ens deltagande i hennes öde, hade hon redan vunnit denna fördel. Men medgivas måste, att det var nödvändigt att framlägga bestämdare bevis på hennes oskuld än som kunde hämtas av dessa vitsord, och detta ville han nu göra genom intyg av en person, för vilken hon yppat sin belägenhet — genom hennes naturliga rådgiverskas — hennes egen systers mun. — Pedell, kalla in Jane eller Jeanie Deans, dotter till David Deans, ladugårdsarrendator vid S:t Leonards Crags!
Då han yttrade dessa ord, spratt den stackars fången genast upp och sträckte sig med halva kroppen över skranket åt den sida, varifrån hennes syster skulle inkomma. Då vittnet, långsamt följande rättstjänaren, närmade sig nedre ändan av bordet, utropade Effie, i det den blygsel och förtvivlan, som förut stått målade på hennes ansikte, förvandlades till ett uttryck av ivrig, djupt allvarlig, nästan svärmisk bön, med utsträckta händer, bakåt hängande hår samt ivrigt på hennes syster riktade och i tårar simmande ögon, i en ton som genomträngde allas hjärtan: — O, Jeanie, Jeanie, rädda mig, rädda mig!
Med en helt annan, men hans stolta, självständiga karaktär lika motsvarande känsla drog gamle Deans sig tll ännu längre tillbaka bakom domarsätet, så att, då Jeanie vid sitt inträde inför rätten kastade en skygg blick på den plats, där hon lämnat honom, hans vördnadsvärda gestalt ej längre var synlig. Han satte sig ned på andra sidan om Dumbiedikes och viskade, i det han häftigt vred sina händer: — Ack, laird, detta är det värsta av allt. — Om blott detta vore väl överståndet! — Jag känner mig alldeles huvudyr, men Herren är mäktig i sin tjänares svaghet. Efter ett ögonblicks tyst bön steg han åter upp, liksom han varit för orolig för att länge kunna förbliva i
292
