MIDLOTHIANS HJÄRTA
samma ställning, och makade sig småningom åter till den plats, han nyss lämnat.
Jeanie hade emellertid kommit fram till nedre ändan av bordet, då hon, ur stånd att emotstå syskonkärlekens ingivelse, plötsligt utsträckte sin hand till systern. Effie stod just på så långt avstånd, att hon kunde fatta den med båda sina, trycka den till sina läppar, betäcka den med kyssar och fukta den med tårar, och hon gjorde detta med samma svärmiska andakt, som en katolik skulle ägna ett skyddshelgon, som nedstigit till hans beskydd. Jeanie dolde sitt ansikte med sin andra hand och grät bittert. Denna anblick skulle kunnat röra ett hjärta av sten, så mycket mer då ett av kött och blod. Flera av åskådarna fällde tårar, och det dröjde en stund, innan ordförande domaren kunde bliva så pass mycket herre över sin sinnesrörelse, att han förmådde uppmana vittnet att lugna sig och fången att avhålla sig från dessa häftiga ömhetsbetygelser, vilka, ehuru naturliga, ej kunde tillåtas på ett sådant ställe.
Den högtidliga eden: ”att säga sanningen och ingen sanning dölja, såvitt hon kände den eller därom tillspordes”, förestavades därefter av domaren, ”i Guds namn och såsom vittnet en gång skulle svara inför Guds domstol på den stora domedagen”, en fruktansvärd formel, vilken sällan förfelar sitt intryck även på de mest förhärdade sinnen och kommer även den rättfärdige att bäva. Jeanie, som blivit uppfostrad i djup och andäktig vördnad för Guds namn och egenskaper, greps av förskräckelse vid detta högtidliga vädjande till hans person och rättvisa på samma gång hon kände sig upphöjd över varje hänsyn, som icke stod tillsammans med ett rent samvete inför Gud. Med vördnadsfull och låg, men tydlig röst eftersade hon edsformuläret, vars förestavande i Skottland tillerkännes en så helig betydelse, att detsamma icke kan anförtros åt någon annan än domaren själv.
Sedan eden sålunda var gången, ställde domaren till vittnet i en vänlig, men allvarlig ton den erinran om edens
