WALTER SCOTT
grannheten härutinnan, så berömvärd den är till sin princip, giver icke sällan anledning till överdrivna hårklyverier i anseende till den juridiska spetsfundighet, som utvecklas för att kringgå en gjord anmärkning genom att framställa samma fråga under förändrad form. Så gick ock Fairbrother till väga vid detta tillfälle.
Jag vill ej onödigtvis taga rättens dyrbara tid i anspråk, och då kronoåklagaren aktar nödigt göra invändning mot formen av min fråga, vill jag å min sida avstå från densamma och i stället spörja vittnet: har vittnet, efter att hava iakttagit, att dess syster befann sig illamående, frågat henne om anledningen härtill? — Säg fritt ut och var icke rädd, min flicka!
— Jag frågade henne, vad som gick åt henne, svarade Jeanie,
— Nå! — Tänk nu noga efter! — Vad svarade hon då? fortfor mr Fairbrother.
Jeanie teg och vart dödsblek — ej som om hon hyste minsta avsikt att komma fram med en lögn, utan emedan hon, helt naturligt i detta fall, ett ögonblick ryggade tillbaka för tanken på, att hon skulle släcka den sista gnista av hopp, som ännu återstod för hennes syster.
— Fatta mod, min flicka, sade mr Fairbrother, jag frågade, vad för illamående er syster sade sig hava, då ni tillsporde henne därom.
— Hon sade, att ingenting felades henne, svarade Jeanie med svag röst, men som likväl tydligt hördes i salens avlägsnaste vrå — så högtidlig och djup var den tystnad, som iakttogs under det ängsliga mellanskov, som förflöt mellan advokatens fråga och vittnets svar.
Nu stod mr Fairbrother slagen, dock blott för ett ögonblick; med en själsnärvaro, som i kritiska fall är lika behövlig för den civile tjänstemannen som för krigaren, fann han sig genast. — Ingenting? — Visst det, när ni första gången frågade henne — men när ni frågade henne omigen, sade hon er ej då, vad som felades henne?
Frågan framställdes i en ton, som åsyftade att låta henne förstå vikten av hennes svar, även om hon icke av
296
