WALTER SCOTT
det allmänna medlidandet, förvånades över att återkallas till sin plikt av fången. Han hämtade sig och bad att få veta, huruvida den anklagades advokat hade någon vidare bevisning att åberopa. Fairbrother svarade med försagt utseende, att han ej hade något vidare att andraga.
Häruppå följde de övliga talen till juryn.
Först talade kronoåklagaren, vilken inledde sitt yttrande med några ord om, att ingen kunde djupare än han vara rörd av det sorgliga uppträde, som nyss förefallit. Men, fortfor han, det låge i naturen av varje grövre brottmål att draga sorg och olycka över dem, som med gärningsmannen befunne sig i närmare skyldskapsförhållande. Vidare ingick han i en kortfattad översikt av den anförda bevisningen, framhållande därvid, hurusom de i målet inlupna omständigheter fullständigt inträffade på förutsättningarna i det lagstadgande, som låg till grund för åtalet mot den arma fången. Vidare anfördes: att den tilltalades advokat ytterligt brustit i bevisning därom, att hon skulle meddelat sin syster sin belägenhet; att vad anginge anmärkningen, att svaranden allt hitintills varit känd för en hedrande vandel, det vore åklagarens sorgliga plikt att häremot erinra, att sådana kvinnor, som hade ett aktat namn och som visste att därpå sätta värde, voro just de, vilka genom blygsel och fruktan för världens klander starkast frestades att begå barnamord, och att barnet vore mördat, därom påstod han sig ej hysa ringaste tvivelsmål. Fångens svävande och osammanhängande uppgifter i förening med hennes bestämda vägran att lämna upplysningar om ämnen, rörande vilka det, med hänsyn till den av henne själv lämnade berättelsen om vad som skett, borde varit både naturligt och fördelaktigt att undvika all förbehållsamhet, satte det olyckliga barnets öde utom allt tvivel. Ej heller kunde han betvivla, att den anklagade åtminstone vore delaktig i detta brott. Vem skulle väl eljest hava någon fördel av en så omänsklig handling? Säkert hade varken Robertson eller Robertsons medhjälperska, i vars hus hon blivit förlöst, den minsta frestelse att begå ett sådant brott, om ej för hennes räkning, på hennes upp-
298
