Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/311

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

maning och för att rädda hennes rykte. Ifrågavarande stadgande fordrade emellertid icke av honom att förebringa fullständig bevisning om, vare sig att mord här blivit begånget eller om den tilltalades delaktighet däri, enär författningens mening uppenbart vore att låta blotta liknelser och omständigheter gälla för laga bevis i fall som förevarande, där annat slags bevisning svårligen kunnat åstadkommas. Såväl en noggrannare genomläsning av förordningen, som lydelsen av angivelsen och interlokutoriedomen borde för juryn innefatta en riktig vägledning till bedömande av frågans ställning, och han lade juryn på hjärtat att besinna, hurusom ej mindre från den ena eller andra synpunkten alla skäl talade för vinnande av ett utlåtande, som förklarade den anklagade saker till ifrågavarande brott.

Mr Fairbrothers tal till juryn röjde en viss svaghet i framställningen, en naturlig följd därav, att han icke kunnat leda sin invändning i bevis. Dock gav han ej sin sak förlorad, utan kämpade modigt för densamma i sista stund. Han klandrade strängheten i den författning, vars tillämpning mot den unga kvinnan blivit påyrkad. — I alla andra brottmål, utlät han sig, är det första som av en åklagare erfordras, att han fullständigt ådagalägger tillvaron av det faktum, som ligger till grund för anklagelsen, eller vad juristerna kalla corpus delicti. Ifrågavarande förordning däremot, som otvivelaktigt tillkommit i den bästa avsikt och i känsla av det förfärliga i ett sådant brott som barnamord, äventyrade likväl att själv framkalla ett ännu förfärligare mord, nämligen mord på oskyldig person, då denna lag kunde utkräva straff för ett blott förmodat brott, ett brott, som kanske aldrig blivit av någon begånget. För sin del kunde han desto mindre antaga, att barnet i fråga ljutit döden på våldsamt sätt, som till och med allt stöd saknades för antagande därav, att barnet varit med liv framfött.

Kronoåklagaren åberopade sig på kvinnans förklaring, varpå den anklagades sakförare svarade, att ett anförande som avgivits i ett ögonblick av förskräckelse och

299