WALTER SCOTT
— Men kan kungen ge henne nåd? sade Jeanie ivrigt. Somliga säga att han inte kan ge nåd i fråga om — jag menar, när det gäller sådana förbrytelser som den, hon blivit dömd för.
— Kan han ge nåd, flicka? — Ja, nog vet jag han kan det, om han vill. Unga Singlesword, som stack ihjäl lairden av Callencleuk, och kapten Hackum, engelsmannen, som dödade lady Colgrains man, och herrn till S:t Clair, som sköt de båda Shaws, och många fler i min tid — alla dessa benådades, men de voro förnämt folk och hade sina anhöriga som talte för dem. — Och så var det Jack Porteous för inte länge sedan — jo, Gud bevars, nog står det till att få nåd, bara man kan utverka sig den.
— Porteous? sade Jeanie, ja, det var ju sant. — Jag glömmer allt, som jag mest borde minnas. Farväl, mrs Saddletree, och må ni aldrig sakna en vän i nödens stund!
— Vill ni inte bli kvar hos er far, Jeanie, mitt barn? Det är nog bäst, sade mrs Saddletree.
— Jag tör behövas där borta, sade hon i det hon pekade åt fängelset, och jag måste lämna honom nu, eller också blir jag aldrig i stånd till att göra det. Jag fruktar ej för hans liv — jag vet hur starkt hans hjärta är — jag känner det på mitt eget hjärta i detta ögonblick, sade hon och lade handen mot sitt bröst.
— Nå, barn, gör som ni finner för gott, men då är det väl också bättre, att han stannar här och vilar sig än går tillbaka till S:t Leonards.
— Mycket bättre — mycket bättre — Gud välsigne er — Gud välsigne er! — Låt honom inte på några villkor gå, förrän ni hört av mig, sade Jeanie.
— Men ni kommer väl igen? sade mrs Saddletree, de lära inte låta er bli kvar där, barn.
— Men jag måste gå till S:t Leonards. — Det är mycket, som skall göras, och kort tid att göra det på. — Och jag har vänner, jag måste tala vid. — Gud välsigne er! — Hav omsorg om min far!
Hon hade redan hunnit till dörren, då hon hastigt vände sig om och gick tillbaka för att knäfalla vid sängen. —
314
