MIDLOTHIANS HJÄRTA
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Isabella. Jag stackare, vad mäktar jag väl göra?
Lucio. Försök den makt ni har.
Shakespeare.
Då mrs Saddletree inträdde i rummet, där hennes gäster dolt sin olycka, fann hon fönstret förmörkat. Den svaghet, som följt på David Deans långa vanmakt, hade gjort det nödvändigt att föra honom till sängs. Omhängena voro tilldragna omkring honom, och Jeanie satt orörlig vid sidan av bädden. Mrs Saddletree var en godsint, ja, till och med känslofull kvinna, men hon saknade finkänslighet. Hon öppnade de halvt tillskjutna fönsterluckorna, drog undan sängomhänget och fattade sin gamle frände vid handen, i det hon uppmanade honom att sitta upp och bära sin sorg som en rättskaffens man och en kristen, som han var. Men då hon släppte hans hand, nedföll den maktlös vid hans sida, utan att han gjorde ett försök att svara ett ord.
— Är allt förbi? frågade Jeanie med likbleka läppar och kinder, finns det intet hopp för henne?
— Intet eller så gott som intet, sade mrs Saddletree. Jag hörde med mina egna öron den där domarkarln säga det. Det var riktigt synd och skam att se så många av dem sitta där i sina röda rockar och svarta rockar, och det bara för att ta livet av en stackars obetänksam flicka. Jag har aldrig haft någon särdeles hög tanke om min mans stallbröder, och nu kan jag alls inte tåla dem. Det enda förnuftiga ord, jag hörde någon av dem säga, var vad mr Kirk av Kirkknowe yttrade, och han bad dem söka kungens nåd och därmed väl. Men han predikade för döva öron — han hade gärna kunnat spara sina lungor för att blåsa på sin soppa.
