WALTER SCOTT
en kippskodd piga in huvudet i stallet, och då hon såg en främling sysselsatt med det åliggande, som hon sent omsider, efter att motvilligt hava lämnat sängen, kom för att fullgöra, utropade hon: — Å, Jesus! Tomten! Tomten! och flydde tjutande, som om hon haft hin onde hack i häl efter sig.
För att förklara anledningen till pigans förskräckelse torde det vara nödigt att nämna, att det gamla huset vid Dumbiedikes enligt sägen länge varit hemsökt av en tomte, eller en av dessa husliga andar, som i forna tider ansågos gottgöra tjänstefolkets försummelser —
"Svängande viskan och den luftiga slagan.”
Visserligen kunde behovet av ett sådant övernaturligt bistånd aldrig varit kännbarare än i ett hushåll, där tjänstefolket var så föga benäget för personlig verksamhet, men detta oaktat var ifrågavarande tjänstepiga så långtifrån att glädja sig åt att se en förment okroppslig varelse förrätta det åliggande, hon längesedan bort fullgöra, att hon tvärtom började uppväcka hela huset med sina ångestrop, vilka följde så tätt efter varandra, som om tomten piskat henne. Jeanie, som genast avstått från sin tillfälliga sysselsättning och följt den skrikande pigan in på gården för att upplysa henne om hennes villfarelse och lugna henne, möttes där av mrs Janet Balchristie — efter vad förtalet påstod den siste lairdens favoritsultaninna — den närvarandes hushållerska. Den ståtliga, fetlagda kvinna mellan fyrtio och femtio, som vi beskrevo vid den avlidne lairdens dödsbädd, var nu en fet, rödbrusig, gammal matrona på sjuttiotalet eller så där bortåt, som var mån om sin plats och avundsjuk om sitt inflytande. Medveten av, att hennes förvaltning ej vilade på någon så säker grundval som i sista ägarens tid, hade denna omtänksamma dam i huset infört besagda skrikerska, som jämte sina kraftiga lungor ägde ett vackert ansikte och ett par strålande ögon. Hon gjorde likväl ingen erövring av lairden, som tycktes leva, som om det ej funnits någon annan kvinna till i världen än Jeanie Deans, och ej ens
326
