WALTER SCOTT
ilska blandade sig, och skrek: — Nå, det må jag säga! Jeanie Deans! Verkligen? — Jeanie fan borde ni heta! Just ett hyggligt arbete, ni och syster er haft för er, att mörda en stackars barnunge — och ert lättfärdiga stycke till syster skall hänga för det, som hon också förtjänar! — Och en sån som ni skall komma till en ärlig mans hus och vilja bli insläppt i en anständig ogift herres rum, så här dags på morgonen, medan han ännu är i sin säng? — Gå er väg, gå er väg!
Jeanie förstummades alldeles av blygsel över den känslolösa råheten i denna anklagelse och kunde ej ens finna ord för att rättfärdiga sig mot den nedriga tydning, som givits åt hennes besök, då mrs Balchristie, som såg sin fördel, i samma ton fortfor: — Se så, rör på benen och packa er i väg! — Vem vet, om ni inte söker efter en far åt en ny unge. Vore det inte för det, att er far, gamle David Deans, varit arrendator på godset, skulle jag ropa upp karlarna och låta doppa er i brunnen till lön för er oförskämdhet.
Jeanie hade redan vänt ryggen till och gick framåt gårdsporten, så att mrs Balchristie, för att göra sin sista hotelse tillräckligt hörbar för henne, hade höjt sin stentorsstämma till dess yttersta styrka. Men liksom det hänt mången general, förlorade hon bataljen genom att alltför ivrigt fullfölja sina fördelar.
Lairden hade blivit störd i sin morgonslummer genom mrs Balchristies skrik och smädelser. Dylika ljud voro visserligen icke något ovanligt där i huset, men att de läto förnimma sig så tidigt, förvånade honom dock en smula. Han vände sig likväl om på andra sidan, i hopp att orkanen skulle gå över, då under loppet av mrs Balchristies andra utbrott av vredesmod namnet Deans tydligt nådde hans öron. Som han i någon mån kände till, att hans hushållerska just icke hyste någon synnerlig välvilja för familjen vid S:t Leonards, anade det honom genast, att det var något budskap därifrån, som så tidigt väckte hennes vrede. Han skyndade därför ur sängen, kastade på sig en gammal nattrock av brokad jämte några
328
