MIDLOTHIANS HJÄRTA
andra nödvändiga plagg, satte sin fars guldgalonerade hatt på huvudet (ty ehuru man sällan såg honom utan den, är likväl det allmänt gängse ryktet, att han sov i den, liksom Don Quijote i sin hjälm, fullkomligt ogrundat) och öppnade fönstret till sin sängkammare. Han varseblev då till sin stora förvåning Jeanie Deans själv i egen person, som höll på att avlägsna sig från hans port, medan hans hushållerska med armarna i sidan, utsträckta knytnävar, upprätt kropp och huvudet skakande av raseri, skickade en salva rodderskeeder efter henne. — Hör på, utropade han från fönstret, ni gamla satkäring! Vem fan har gett er lov att bära er så åt mot en ärlig mans dotter?
Mrs Balchristie var fullkomligt ertappad på bar gärning. Hon insåg av den ovanliga häftighet, varmed lairden uttryckte sig, att det var skarpa allvaret, och hon visste, att det, oaktat all hans naturliga tröghet, fanns vissa punkter, med avseende på vilka han var lättretlig, och att han, om han en gång blivit retad, hade någonting farligt i sig, som hennes klokhet lärde henne att frukta. Hon började därför urskulda sig så gott hon kunde. Vad hon sagt, hade blott varit för det hon var så mån om husets anseende, och hon hade inte velat störa hans nåd så bitti på morgonen, eftersom den unga kvinnan mycket väl kunde vänta eller komma igen; för övrigt kunde det lätt hända, att hon förblandat den ena systern med den andra, och en av dem var just inte någon så hedrande bekantskap.
— Håll mun på er, gamla häxa, sade Dumbiedikes, den sämsta kofsa, som ännu gått i ett par skor, kan kalla er för kusin, om allt är sant, vad jag hört. — Jeanie, min flicka, gå in i salongen! — Men håll! — där är inte städat än — dröj en minut, tills jag kommer ner för att släppa in er! Bry er inte om, vad Jenny säger till er.
— Nej, nej, sade Jenny med ett skratt, vars hjärtlighet var krystad, bry er inte om mig, flicka! — Hela världen vet, att jag skäller värre än jag bits. — Om ni haft ett avtal med lairden, så kunde ni ha sagt mig det. — Jag är
