MIDLOTHIANS HJÄRTA
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Vad griller älskaren likväl
sig gör förutan nöd.
O Gud, jag sad med sorgsen själ,
blott Lucy ej är död!
Wordsworth.
Under det hon fortsatte sin ensliga färd, kom vår hjältinna, strax efter det hon gått förbi huset vid Dumbiedikes, till toppen av en liten kulle, varifrån hon, om hon blickade åt öster längs med en sorlande bäck, vars krökningar voro beskuggade av spridda pilar och alar, kunde se husen vid Woodend och Beersheba, skådeplatsen för hennes ungdomslivs nöjen och sysselsättningar, och kunde varsebliva de hagar, där hon så ofta vaktat fåren, och slingringarna av den lilla bäckrännilen, där hon så ofta tillsammans med Butler plockat säv för att därav fläta kronor och spiror för sin syster Effie, vilken då var ett vackert, men bortskämt tre års barn. De hågkomster, som denna anblick väckte hos henne, voro så bittra, att hon, om hon överlämnat sig åt dem, skulle satt sig ned och lättat sitt hjärta genom tårar.
— Men jag insåg, sade Jeanie, då hon sedermera omtalade sin vandring, att saken inte kunde hjälpas med att gråta, och att det vore mera passande att tacka Gud, som visat mig godhet och beskydd medelst en man, som mången kallade en Nabal och en girigbuk, men som varit så frikostig mot mig med sina håvor, som nånsin källan med sitt vatten. Och jag kom ihåg vad som står i Skriften om Israels synd vid Meriba, då folket knorrade, ehuru Moses frammanat vatten ur det hårda hälleberget, på det församlingen måtte dricka och leva. Jag vågade därför ej kasta ännu en blick på det kära Woodend, ty själva den blåa röken, som uppsteg ur skorstenen, erinrade mig om, huru olika det var för oss förr mot vad det är nu.
