WALTER SCOTT
att bibehålla sig på sin plats, för att kunna sända efter henne en försmådd älskares avskedsblick. Det är med blygsel jag nödgas tillstå, att åsynen av en friare, som i nattrock, tofflor och guldgalonerad hatt bortfördes av en osadlad höglandsklippare, innebar något stillande, även för ett tacksamt och välförtjänt utbrott av välvillig aktning. Dumbiedikes figur var alltför löjlig för att ej styrka Jeanie i de tänkesätt, hon ursprungligen hyst om honom.
— Han är en hjärtans god människa, sade hon, skada bara, att han skall ha en så egensinnig klippare. Därefter riktade hon genast sina tankar på den viktiga resa, hon nu var stadd på, och tänkte med nöje på, att hon nu, i förhållande till sina levnadsvanor, tillräckligt och till och med överflödigt var försedd med medel att bestrida alla omkostnader under vägen, både till och från London, och alla andra möjliga omkostnader dessutom.
336