WALTER SCOTT
hört, att de inte äro så dåliga, som jakobiterna utmåla dem.
— Ja, det är nog möjligt, Jeanie, sade Butler, men deras prakt — deras svit — svårigheten att få företräde.
— Jag har betänkt allt detta, Ruben, och det skall ej nedslå mitt mod. Visst torde de se präktiga ut i sina lysande dräkter, med sina kronor på huvudet och sina spiror i händerna, liksom den store konung Ahasverus, då han satt på sin konungsliga tron utanför dörren till sitt hus, såsom det står i Skriften. Men jag bär det inom mig, som skall uppehålla mitt mod, och jag är nästan säker på, att jag skall äga styrka nog att uttala den anhållan, som jag kommit för att framställa.
— Ack, sade Butler, vår tids kungar sitta inte vid porten för att skipa rättvisa, såsom i patriarkernas dagar. Av egen erfarenhet känner jag lika litet till hov som ni, Jeanie, men genom läsning och berättelser vet jag, att kungen av Storbritannien gör allting genom sina ministrar.
— Och om de äro rättskaffens, gudfruktiga män, sade Jeanie, så ha Effie och jag så mycket bättre utsikter.
— Men ni förstår ju ej ens de vanligaste hovtitlar, sade Butler. Med ministrar menas inte präster, utan kungens tjänstemän. Jeanie trodde, att Butler med minister menat en ”ordets tjänare”, vilket minister på engelska också kan betyda.
— Ja, nog kan jag tro, genmälde Jeanie, att han måste ha en hel mängd mera än hertiginnan har på Dalkeith, och förnämt folks tjänare äro alltid oförskämdare än deras herrskap. Men jag skall vara anständigt klädd och erbjuda dem litet pengar, som om jag kommit för att bese slottet. Eller om de skulle neka mig detta, skall jag säga dem, att jag kommit i en sak som rör liv och död, och då skola de säkert skaffa mig tillfälle att få tala med kungen och drottningen.
Butler skakade på huvudet. — Ack, Jeanie, detta är blott en bedräglig dröm. Ni kan aldrig få råka dem, utom genom någon förnäm herres förord, och jag tror, att det även då knappt är möjligt.
