MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Men kanske jag även kan erhålla detta, sade Jeanie, om ni bara vill hjälpa mig en smula.
— Jag, Jeanie? Det där är ju den vildaste feberfantasi!
— Nej, Ruben, det är det inte. Har jag inte hört er säga, att er farfar — om vilken min far aldrig tycker om att höra talas — för länge sen gjorde denne Mac-Callummores' far en viktig tjänst, den tiden han ännu kallades lord av Lorn?
— Det gjorde han, sade Butler ivrigt, och jag kan bevisa det. — Jag skall skriva till hertigen av Argyle — ryktet säger, att han skall vara en lika människoälskande man, som han är känd för att vara en tapper krigare och redlig fosterlandsvän. Jag vill besvärja honom att avvända detta rysliga öde från er syster. Det är visserligen blott en klen utsikt till framgång, men vi böra försöka allt.
— Vi måste försöka allt, Ruben, svarade Jeanie, men skriva duger inte — ett brev kan varken blicka eller bedja, anropa eller bönfalla — det kan inte, liksom människorösten, tala till människohjärtat. Ett brev är liksom de noter, vilka ett fruntimmer har liggande på sitt klaver — blott svarta streck, i jämförelse med samma melodi, spelad eller sjungen. Endast det muntliga ordet förmår genomdriva saken, Ruben, allt annat vore fruktlöst.
— Ni har rätt, sade Ruben i det han frambesvor sin beslutsamhet, och jag vill hoppas, att Gud ingivit ert goda hjärta och fasta mod den enda möjliga utvägen att rädda denna olyckliga flickas liv. Men, Jeanie, ni får inte ensam företaga denna farliga resa, jag har anspråk på er och skall aldrig tillåta att min Jeanie uppoffrar sig. Även under närvarande omständigheter måste ni ge mig en makes rätt att beskydda er, och jag vill själv åtfölja er på denna resa och bistå er i att uppfylla er plikt mot era anhöriga.
— Ack, Ruben, sade Jeanie i sin ordning, det går ej an. En benådning återger ej min syster hennes goda namn och rykte och gör ej heller mig till en passande brud åt en rättskaffens man och en värdig ordets tjänare. Vem
