WALTER SCOTT
skulle bry sig om, vad på predikstolen sades av en präst, vars hustru vore syster till en kvinna, som blivit dömd för ett sådant brott?
— Men, Jeanie, invände hennes trolovade, jag tror inte och kan inte tro, att Effie begått denna förbrytelse.
— Gud välsigne er för de orden, Ruben! svarade Jeanie, men vanäran kommer i alla fall att drabba henne.
— Men till och med om hon gjort sig förtjänt av denna vanära, kunde den aldrig återfalla på er.
— Ack, Ruben, svarade den unga kvinnan, ni vet, att det är en skamfläck, som sprider sig till släkt och fränder. — Ichabod — såsom min stackars far säger — vårt huses härlighet har vikit ifrån oss, ty även den ringaste mans hus har sin härlighet då redlighet, gudsfruktan och ett gott rykte bo där inne — men det sista har vikit ifrån oss.
— Men, Jeanie, besinna den tro och loven ni givit mig! Vill ni företaga en sådan resa utan en man att beskydda er? Och vem skulle väl denne beskyddare vara om ej er make?
— Ni är välvillig och god, Ruben, och skulle, oaktat all min skam, ta mig till hustru, det är jag övertygad om, men ni måste likväl medge, att detta ej är någon tid att gifta sig på. Nej, om det nånsin skulle komma därhän, så måste det ske på en lämpligare tid. — Och, min bäste Ruben, ni talar om att beskyda mig på min resa — ack! Vilken skall vårda och beskydda er? Ni skälver ju redan i hela kroppen, för det ni stått tio minuter på golvet; hur skulle ni väl kunna företaga en resa ända till London?
— Men jag är stark — jag mår bra, fortfor Butler, i det han fullkomligt utmattad nedsjönk i sin stol, åtminstone skall jag må alldeles bra i morgon.
— Ni inser och ni vet, att ni måste låta mig resa ensam, sade Jeanie efter en kort tystnad, varefter hon tillade, i det hon fattade hans utsträckta hand och ömt blickade honom i ansiktet: det är en sorg mer för mig att se er i ett sådant tillstånd, men ni måste repa mod för Jeanies skull, ty blir hon inte er hustru, så blir hon inte
348
