Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/363

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

TJUGUSJUNDE KAPITLET.

“Mitt fosterland, god natt!”
Byron.

Huru oerfaren och värnlös den resande än må vara, så är en resa från Edinburgh till London nuförtiden en på en gång trygg, lätt och enkel sak. En mängd diligenser och paketvagnar gå oupphörligt fram och åter mellan dessa de förenade rikenas huvudstäder, så att även den försagdaste och trögaste ej behöver mer än ett par timmars förberedelse för en sådan färd. Men så var det ej år 1737. Förbindelsen mellan London och Edinburgh var då så obetydlig, att ännu levande personer ihågkomma, huru vid ett tillfälle posten från den förra staden anlände till generalpostkontoret i Skottland, medförande blott ett enda brev. Det vanliga fortskaffningsmedlet var ett par posthästar, en för den resande själv och en för hans vägvisare, och som hästar ombyttes från station till station, kunde de, som voro vana vid strapatser, fullborda resan på en förunderligt kort tid. Att få sina lemmar sönderskakade genom ett oupphörligt ombyte av dessa skinkmärrar, var en lyx, som endast stod den rike till buds — den fattige var nödsakad att begagna det fortskaffningsmedel, naturen förlänat honom.

Med ett friskt mod och en härdad kropp tillryggalade Jeanie Deans dagligen tjugu engelska mil och stundom ännu längre vägsträckor. Sålunda genomvandrade hon södra delen av Skottland och framkom slutligen till trakten kring Durham.

Dittills hade hon antingen varit bland sina egna landsmän eller bland sådana för vilka hennes pläd och bara fötter voro alltför alldagliga föremål för att väcka någon synnerlig uppmärksamhet, men allteftersom hon färdades

351