WALTER SCOTT
framåt, märkte hon att båda dessa omständigheter blottställde henne för åtlöje och speord, som hon eljest kanske kunde hava undgått, och ehuru hon inom sig ansåg det vittna om hjärtlöshet och ogästvänlighet hos invånarna, att de för hennes dräkts skull drevo gäck med en förbivandrande främling var hon likväl nog förståndig att förändra de delar av sin klädsel, som ådrogo henne denna obehagliga uppmärksamhet. Hon nedlade därför omsorgsfullt sin rutiga pläd i sitt knyte och bekvämade sig även till att, liksom Englands slösaktiga invånare, hela dagen gå i skor och strumpor. Hon förklarade sedermera, att vid slöseriet hade hon just icke fäst så mycken vikt, men att det dröjt länge, innan hon kunnat gå lika ledigt med skor som utan sådana; dock hade det ofta funnits ett stycke mjuk gräsmatta vid vägkanten, och det lättade mycket hennes gång. Pläden, vilken även drogs över huvudet som en slöja, men som hon nu måst avlägga, ersatte hon med en så kallad bongrace eller stor halmhatt, lik den som bars av de engelska flickorna under deras arbeten ute på fälten. — Men jag riktigt blygdes för mig själv, sade hon, första gången jag, en ogift flicka, satte på mig en gift hustrus bongrace.
Efter dessa förändringar hade hon, som hon sade, föga, som gjorde henne ökänd, bara hon inte talte, men hennes brytning och uttal ådrogo henne så många stickord, på en ännu värre bondska än hennes egen, att hon snart fann det klokast att tala så litet och så sällan som möjligt. Hon besvarade därför de förbigåendes hälsningar med en hövlig nigning och valde på det sorgfälligaste sådana härbärgen, som hade ett stilla och anständigt utseende. Ehuru allmogen i England ej var så förekommande mot främlingar, som på den tiden var vanligt i hennes mindre besökta fädernesland, fann hon den likväl ingalunda försumlig i att uppfylla gästfrihetens egentliga plikter. Hon erhöll beredviliigt kost och logi mot en högst billig betalning, och till och med den avslog ofta nog den ädelmodige värden med de rättframma orden: — Du har en lång väg framför dig, flicka, och jag plägar
352
