MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Dick Ostler, sade mrs Bickerton i en myndig ton, du har ju reda på de flesta personer, som hålla till på landsvägen, och det mesta, som där försiggår?
— Å ja, å ja, Gud hjälpe mig så visst, mistress, sade Dick, i det han ryckte på axlarna med ett till hälften ångerfullt, till hälften listigt ansiktsuttryck. Ja, jag har nog haft reda på ett och annat i mina dar, mistress. Härvid såg han knipslug ut och skrattade — såg allvarsam ut och suckade, liksom en, vilken är beredd att taga saken hur som helst, i mån av omständigheterna.
— Känner du till den här papperslappen, bland annat? sade mrs Bickerton, i det hon räckte honom det skyddsbrev, som Ratcliffe givit Jeanie Deans.
Sedan Dick betraktat papperet, blinkade han med ena ögat, uttänjde sin oformliga mun från ena örat till det andra, så att den såg ut som en segelbar kanal, rev sig i huvudet och sade därefter: — Känner? — Ja — kanske man kunde känna till något sådant, om det bara inte gör honom någon skada, mistress.
— Inte den minsta, sade mrs Bickerton, men dig kan det inbringa en sup genever, om du talar ut, karl.
— Nå då, sade Dick, i det han med ena handen drog upp byxlinningen för att få sina benkläder att strama och underhjälpte denna operation genom att sparka bakut med ena foten, så vågar jag påstå, att man tämligen bra skall kännas vid passet på vägen, om det är allt som behövs.
— Men vad slags karl var han? sade mrs Bickerton, i det hon blinkade åt Jeanie, liksom stolt över sin kunnige stalldräng.
— Å, vad vet jag? — Jim Rat — för inte fullt ett år sen var han den bästa karlen norr ut — han och skotska Wilson — Handie Dandie, som de kallade honom; det måtte vara längesen han var här på orten — men alla herrarna av landsvägen på denna sidan Stamford skola respektera Jims pass.
Utan att göra några vidare frågor slog värdinnan därpå i ett glas genever åt Dick Ostler, som lutade sig
