WALTER SCOTT
framåt med huvud och axlar, skrapade med ena foten, tömde brännvinsglaset i ett tag och drog sig undan till sitt eget område.
— Jag skulle råda dig, Jeanie, sade mrs Bickerton, att om du råkar ut för några obehagliga kunder på vägen, visa dem denna papperslapp; den kommer att vara dig till nytta, det kan du lita på!
En liten nätt aftonmåltid slöt dagen, varvid mrs Bickerton med frisk aptit åt av ett par kryddade rätter samt drack sin mugg gammalt öl och sitt glas stark negus, medan hon för Jeanie omtalade historien om sin gikt och undrade på, hur det var möjligt att hon, vars förfäder i flera led varit arrendatorer i Lammermuir, kunnat ådraga sig en för dem så fullkomligt okänd sjukdom. Jeanie hade ej lust att förolämpa sin vänliga värdinna genom att säga sin tanke om det sannolika ursprunget till hennes onda, men hon tänkte på de egyptiska köttgrytorna och inskränkte, trots alla inbjudningar, sin aftonmåltid till litet grönsaker och ett glas vatten.
Mrs Bickerton försäkrade henne, att någon betalning icke kunde komma i fråga, gav henne rekommendationsbrev till sin kommissionär i London och till alla på vägen dit belägna värdshus, med vilka hon stod i något slags förbindelse, och erinrade henne om de försiktighetsmått, hon borde iakttaga för att dölja sina penningar, och som Jeanie tidigt påföljande morgon skulle fortsätta sin resa, tog hon ett hjärtligt farväl av henne, jämte löfte att hon skulle hälsa på henne på återvägen till Skottland och berätta henne, huru det gått för henne, samt lyckliggöra henne med detta summum bonum för en skvallersyster, en redogörelse för allt från början till slut.
360
