WALTER SCOTT
härdad karlen än var, tycktes han likväl vara rörd av dessa bevis på förtroende och försäkrade henne flera gånger, att han ej skulle tillåta, att man tillfogade henne något ont.
De förde nu sin fånge allt längre från stora landsvägen, men hon märkte likväl till sin hugnad, att de följde en banad biväg, i stället för att, såsom hon fruktat, fördjupa sig i småskogen. Sedan alla tre under djup tystnad vandrat framåt ungefär en halvtimme, anlände de till en gammal lada, som stod vid kanten av ett odlat fält, men avskild från alla människoboningar. Glimmandet av ett ljus genom fönstret bevisade likväl, att den var bebodd. En av stråtrövarna krafsade på dörren, som öppnades av en kvinna, varpå de inträdde med sin olyckliga fånge. En gammal kvinna, som lagade mat vid en kvävande stenkolseld, frågade dem i djävulens namn, varför de fört flickan dit, i stället för att utplundra henne och sedan släppa lös henne ute på heden.
— Se så, ta reson, mor Blod! sade den längre karlen, vi vilja göra allt, som är tillbörligt, för att tjäna er, men inte mer. Vi äro visserligen dåliga nog, men dock inte vad ni vill göra oss till — förkroppsligade avgrundsandar.
— Hon har fått fripass från Jim Ratcliffe, sade den korta boven, och Frank här vill inte höra talas om att utplundra henne.
— Nej, vid Gud, jag det vill, svarade Frank, men om gamla mor Blod vill kvarhålla henne här en liten tid eller skicka henne tillbaka till Skottland, utan att tillfoga henne någon skada, så kan jag inte se något ont i den saken — inte det minsta.
— Jag skall säga er, Frank Levitt, sade käringen, att om ni kallar mig mor Blod en gång till, så skall jag färga den här tingesten — hon höll härvid upp en stor fällkniv, liksom för att verkställa sin hotelse — i ert hjärtblod, min gosse lilla.
— Smörpriserna måtte ha stigit där uppe i norr, sade Frank, efter mor Blod är vid så dåligt lynne.
Utan ett ögonblicks tvekan slungade furien kniven mot honom med en vild indians hämndlystna skicklighet, men
368
