WALTER SCOTT
gan och den ton, vari den framställdes, ville lugna sin vanvettiga följeslagerska, ty i den olyckliga belägenhet, vari hon befann sig, måste hon anse till och med en sinnessjuk kvinnas sällskap för ett slags beskydd.
— Aldrig i Bedlam? sade Greta helt förvånad. Men ni har väl varit i cellerna i Edinburgh?
— Aldrig, upprepade Jeanie.
— Nå, minsann tror jag inte, att de där nötaktiga rådstugubbarna aldrig skicka någon annan än mig till Bedlam! — De måste ha en ofantlig respekt för mig, ty för var gång, de låta förekalla mig, skicka de mig alltid tillbaka till Bedlam. Men ser ni, Jeanie, sade hon i en mycket förtrolig ton, för att säga er min enskilda tanke om saken, så tror jag inte, att ni förlorat stort därpå, ty uppsyningsmannen är en tvärvigg, och om man inte vill dansa efter hans pipa, så gör han det hålet värre än själva helvetet för en — jag har ofta sagt honom att han är den galnaste i hela huset. — Men vad göra de ett sånt väsen för? — Anfäkta någon av dem skall komma hit in — det vore inte anständigt! Jag skall sätta mig med ryggen mot dörren, så att det inte skall bli lätt att få bort mig.
— Greta! Greta! — Greta Löpeld! — Sat-Greta! Vad har ni gjort av hästen? ropades av karlarna utanför dörren.
— Han håller bara på med sin aftonmåltid, stackars kräk, svarade Greta. Förbaska mig skulle jag inte önska, att ni hölle på med er också, och att den bestode av brinnande svavel, så sluppe vi att höra ert larm.
— Sin aftonmåltid? svarade den vresigare boven. Vad menar ni med det? — Säg mig genast, var han är, eller knackar jag ut er galna hjärna!
— Han är i far Gabblewoods veteåker, om ni nödvändigt skall veta det.
— Hans veteåker, din galna slyna! svarade Tom i högsta förbittring.
— Ack, kära Galg-Tom, vad ont kunna väl de späda veteblana göra den stackars klipparen?
— Det är inte det, som det är fråga om, sade den andre rövaren, utan om vad bönderna skola säga i morgon, då
372
