MIDLOTHIANS HJÄRTA
de få se honom beta där. — Gå, Tom, och för hit honom, och undvik den blöta marken, min gosse! Lämna inga hovspår efter dig.
— Ja, när det är något gement stycke arbete, som skall göras, så är det alltid jag, som skall däran, brummade hans kamrat.
— Stå inte här och mucka, utan packa dig av genast! sade Frank, varpå Tom utan vidare invändningar lämnade ladan.
Greta hade emellertid berett sig till att sova på halmen, mot dörren, som öppnades inåt och således hölls tillstängd genom tyngden av hennes kropp.
— Konsterna äro mångahanda, som ni ser, Jeanie, sade Greta Löpeld. Vem skulle väl ha trott mig om att göra en bom av min egen rygg? Men den är inte så stark som de, jag sett i Edinburghs Tolbooth. Smederna i Edinburgh äro i min tanke de första i världen att göra järngaller, bojor, reglar och lås, och de äro inte oävna i att göra brödplåtar heller, fast smederna i Cu'ross äro ändå skickligare däri. Mor hade fordom en sån präktig Cu'ross-plåt, och jag tänkte ha bakat kakor på den åt min stackars lilla, som nu är död och begraven. — Det gick inte till med rätta, Gud nås så visst — men vi måste ju alla dö, det vet ni ju, Jeanie. — Ni cameronianer veta det mycket väl, och ni göra jorden till ett helvete, för att mindre ogärna skiljas därifrån. Men vad Bedlam angår, som vi nyss talte om, så kan jag inte i något avseende synnerligen rekommendera det. Men ni vet hur det heter i visan? Och överlämnande sig åt sin svävande och osammanhängande tankegång sjöng hon högt:
”I Bedlams glada celler jag kom —
mitt tjugonde år var jag nära;
man gav mig armband av hampa, ja, ja,
och muntrande rapp, hopp, hopp fallera! —
Jag bedja och fasta fick lära.
Jag är litet hes i afton, Jeanie, och kan inte sjunga mycket mer, och minsann tror jag inte, jag håller på att somna.
