WALTER SCOTT
tro, att han någonsin skall gifta sig med en sådan månkalv som Greta? — Jo, det vore just hyggligt — Gifta sig med Greta Löpeld! — Ha! ha! ha!
— Hör på, ni galgfågel, ni ömkliga trashank, ni ärkeskojare! svarade käringen. Antag, att han aldrig gifte sig med flickan, är det därför sagt, att han skall gifta sig med en annan, som skall inta min dotters plats, sedan hon blivit förryckt och jag en tiggerska, och det genom hans förvållande? Men jag vet det om honom, som kan bringa honom i galgen — jag vet det om honom, som kan bringa honom i galgen, om han också hade tusen liv — jag vet det om honom, som kan bringa honom i galgen — i galgen — i galgen!
Hon hånlog, under det hon med en hämndgirig avgrundsandes eftertryck upprepade det olycksbådande ordet.
— Nå, varför bringar ni honom inte i galgen — i galgen — i galgen? sade Frank, i det han föraktligt upprepade hennes ord. Det vore mera reson i det än att hämnas på två stackars flickor, som aldrig gjort er eller er dotter något för när.
— Intet för när? svarade den gamla kvinnan, intet för när, säger ni, då han när som helst är färdig att gifta sig med den där slinkan, bara hon komme på fri fot igen.
— Men då det inte finns någon utsikt, att han gifter sig med en hona av ert yngel, så förbanna mig jag kan inse, vad ni har att göra med allt det här, svarade rövaren i det han ryckte på axlarna. Där något är att förtjäna, går jag så långt som någon ann, men jag hatar att göra ont för det ondas skull.
— Och skulle ni inte göra något för hämnden, sade häxan, för hämnden, som är den läckraste munsbit, som ännu blivit kokad i helvetet?
— Då må fan behålla den för sin egen mun, sade rövaren, ty jag vill låta hänga mig, om jag tycker om den sås, varmed han låter anrätta den.
— Hämnd! fortfor den gamla furien, ja, det är den bästa lön, djävulen kan ge oss både här och hädanefter.
378
