Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/392

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

och anförare här och vill inte veta av någon uppstudsighet.

Käringen, vars första ingivelse, då hon hörde dessa ord, hade varit att fatta i skaftet på en stor kniv, drog nu undan handen från vapnet och lät det falla ned utmed sidan. Därpå sade hon med ett slags småleende: — Barn? Ni gycklar, gosse — vem skulle väl vilja göra ett barn något illa? Greta, stackars kräk, hade en olycka med ett — och den andra — hon sänkte härvid rösten, så att Jeanie, oaktat den mest ansträngda uppmärksamhet, endast kunde höra de sista åter högljutt uttalade orden — så tror jag att Greta i galenskapen kastade det i Nor-Loch.

Greta, vars slummer, liksom de flesta sinnessvagas, var kort och lätt avbruten, lät nu höra av sig på sitt viloställe.

— Det var då en ren lögn, mor, för jag gjorde aldrig något sådant.

— Tyst, ditt avgrundsfoster, sade modern. Vid Gud, väcker hon inte också upp den andra slynan!

— Det kunde bli farligt, sade Frank, i det han steg upp och följde Meg Murdockson över golvet.

— Stig upp, sade käringen till sin dotter, eller ränner jag kniven mellan bräderna i din galna rygg!

Hon verkställde synbarligen med detsamma sin hotelse genom att sticka henne med knivudden, ty Greta bytte med ett svagt anskri om plats, och dörren öppnades.

Den gamla kvinnan höll ett ljus i ena handen och en kniv i den andra. Bakom henne syntes Levitt, ehuru det var svårt att avgöra, om han medföljt för att hindra eller biträda vid någon våldsamhet, som hon kunde åsyfta. Jeanies sinnesnärvaro var hennes räddare i denna ytterliga fara. Hon ägde nog beslutsamhet att bibehålla utseendet och ställningen av en person, som var försänkt i djup sömn, och att, oaktat sin häftiga förskräckelse, andas med den regelbundenhet och jämnhet, som motsvarar ett sådant tillstånd.

Käringen for med ljuset framför ögonen på henne, och ehuru denna rörelse väckte en så häftig fruktan hos

380