MIDLOTHIANS HJÄRTA
nu uteslutande fått John Bunyans allegori i sitt huvud, och hon fortfor därför med stor talförhet.
— Har ni någonsin läst Fåfängans marknad? Ni skall nu vara kvinnan Kristina och jag flickan Barmhärtighet — ty som ni vet, var Barmhärtigheten vackrare och mera intagande än hennes följeslagerska — och om jag hade min lilla hund här, skulle han vara deras ledsagare, Storhjärta, ty han var så modig, att han skällde på vad som helst, om det också var tjugu gånger så stort som han, och det blev också hans bane, för han bet korpral Mac-Alpine i hälen en morgon då de släpade mig till vakten, och korpral Mac-Alpine dödade det lilla trogna kräket med sin Lochaberyxa. — Må den onde spetsa hans högländska knotor för det!
— Fy, Greta, sade Jeanie, ni får inte tala sådana ord.
— Ja, det är nog sant, sade Greta, i det hon skakade på huvudet, men då får jag inte tänka på min stackars lilla hund, Snapp, då jag såg honom ligga död i rännsten. Men så gott var det, ty han både svalt och frös, medan han levde, och i graven är det lugn för alla — lugn för min lilla hund och mitt stackars barn och mig.
— Ert barn? sade Jeanie, som trodde, att hon genom att tala om ett sådant ämne, ifall det ej var något hjärnspöke, ej kunde förfela att återföra sin följeslagerska till en mera sansad sinnesstämning.
Hon misstog sig likväl, ty Greta rodnade och svarade förtrytsamt: Mitt barn? Ja, just mitt barn. Varför skulle jag inte också kunna få ha ett barn och mista det med, likaväl som er fina syster, Liljan i S:t Leonards?
Svaret uppskrämde Jeanie och gjorde henne angelägen att blidka den förtrytelse, vartill hon ofrivilligt givit anledning. — Jag beklagar av allt mitt hjärta ert missöde —
— Beklagar? Vad är det ni beklagar? svarade Greta. Barnet var en välsignelse, Jeanie — det vill säga, att det skulle ha varit en välsignelse, om inte mor min varit, men min mor är en underlig kvinna. — Ser ni, det fanns en gammal karl med ett stycke jord och en hel hop pengar
