WALTER SCOTT
er, för ni är en anständig mans, kloke David Deans', dotter och kan kanske lära mig att finna den smala vägen och den raka stråten, ty jag har länge och väl bränt tegel i Egypten och vandrat i Sinai öken. Men så ofta jag tänker på mina villfarelser, är jag färdig att dölja mitt ansikte av blygsel. Härvid blickade hon upp och smålog. Det är nu för besynnerligt, jag har på tio minuter talat flera goda ord till er än jag skulle sagt till min mor på lika många år. Inte därför, att jag inte tänker på sådana — ibland sväva de mig just på tungan, men så kommer djävulen och stryker mig om läpparna med sin svarta vinge och lägger sin stora svarta hand på min mun — för en svart hand är det, Jeanie — och så sopar han bort alla mina goda tankar och kväver alla mina goda ord och sätter i stället en hop narraktiga visor och tomma fåfängligheter i huvudet på mig.
— Försök, Greta, sade Jeanie, försök att ta ert förnuft till fånga och gör en öppenhjärtig bekännelse, så skall ni känna er lättare till mods! Stå bara emot djävulen, så skall han fly för er, och kom ihåg, att, såsom min värdige far plägar säga till mig, det inte finns någon så listig djävul som våra egna kringirrande tankar.
— Och det är också sant, flicka, sade Greta och spratt till, och jag skall gå en väg, där djävulen inte vågar följa mig, och det är en väg, som ni skall tycka mycket om att gå — men jag vill hålla fast i er arm, ifall Apollyon skulle gå tvärsöver vår väg, som han gjorde i Fåfängans marknad.
Hon steg följaktligen upp, fattade Jeanies arm och började gå raskt framåt, varvid hon till sin följeslagerskas stora glädje snart kom till en banad stig, med vars krökningar hon tycktes fullkomligt hemmastadd. Jeanie sökte förmå henne att fortsätta med sin bikt, men nu var det förbi med denna nyck. Denna förryckta varelses själ liknade en hop torra löv, vilka möjligen kunna förbliva i stillhet för ett par minuter, men genast rubbas och sättas i rörelse av första tillfälliga vindfläkt. Hon hade
386
